Syftet med denna litteraturstudie var att ta reda på hur kalvningsförlamning (Paresis puerperalis) påverkar mjölkproduktionen samt hur den kan förebyggas och behandlas. Kalvningsförlamning är en vanligt förekommande sjukdom som drabbar främst högmjölkande mjölkor. Förlamningen uppkommer några dagar innan kalvning eller några dagar efter, på grund av kalciumbristen (hypokalcemi) som uppstår när kon ska börja producera mjölk. Den visar sig genom att kon får svårt att resa på sig då musklerna slutar att fungera när kalciumhalten blir för låg. Resultat från en studie har visat att mjölkmängden var lägre i början av laktationen på de kor som haft kalvningsförlamning och sedan ökat efter 4 till 6 veckor, tills den nått den normala mängden mjölk som kon haft i tidigare laktationer.

Kalvningsförlamning är en av de vanligaste sjukdomarna hos mjölkkor och orsakas av ett metaboliskt tillstånd hos kon som kallas klinisk hypokalcemi. När laktationen startar vid kalvning transporteras stora mängder kalcium till juvret och kalciumkoncentrationen sjunker drastiskt i blodet. Om kon inte kan kompensera för kalciumsänkningen kan inte nervsystemet och musklerna fungera som de ska vilket gör att kon blir förlamad och oförmögen till att resa sig upp. På grund av att det är en sjukdom med allvarliga symptom och som kan leda till stora ekonomiska konsekvenser för producenten är det viktigt att kunna förebygga sjukdomen. Syf-tet med det här arbetet är därför att ta reda på vad som orsakar kalvningsförlamning samt hur tillståndet kan förebyggas hos kon och vilka metoder som är vanligast.

Milk fever, or parturient paresis, is the second most common disease in Swedish dairy cows. The disorder is associated with the onset of lactation when some cows are unable to meet the metabolic demands of calcium to support milk production and therefore develop a state of hypocalcaemia. Clinical hypocalcaemia (milk fever) may lead to coma and death in severe cases but subclinical hypocalcaemia has also been shown to have negative effects on e.g. feed intake and production and to increase the susceptibility of the cow to develop secondary diseases. The nutritional strategy applied precalving is of great importance in preventing milk fever and e.g.

The incidence of many of the most common diseases in dairy cattle has been proven to be highest during the time closest to calving. It is possible that the current breeding strategy with 12 month calving intervals increases the risk for disease in dairy cattle, which is problematic concerning both animal welfare and for economic reasons. The economic incentives behind a calving interval of 12 to 13 months have mainly been based on milk- and feed- costs and no costs due to diseases or fertility disturbances have been included.The aim of this study was to see if a lengthening of the calving interval would result in lower disease frequency. The hypothesis is that cows with a planned calving interval of 15 months have a lower disease incidence than cows with a calving interval of 12 months due to less number of calvings. Therefore the difference in disease frequency should be larger when compared over a long period of time, such as over lifetime, since cows with a longer calving interval experience fewer calvings.The study was performed between August 17th, 1994, and January 24th, 2007.